"Sjukt jobbigt"

Min katt Loomis har varit hos veterinären i dag på återbesök, hon har fått gulsot och kommer kanske inte att klara det.

Hon är bara ett och ett halvt år gammal och därför är det så mycket svårare att förstå. Tydligen så kan katter klara det om det upptäcks i tid, vilket vi inte vet om det har gjort men vi tvingar i henne både mat och vatten med spruta tre gånger per dag. Hon har slutat äta, rasat i vikt och nu när jag vet att det är gulsot syns det att hon är gul i öronen. Det var en vecka sedan hon fick diagnosen, sedan dess får hon även antibiotika. Hon kräks upp maten varannan gång, får hemska anfall och sover hela tiden. Det är väldigt synd om henne. Vi gör allt vi kan för att hon skall bli bra och pysslar om henne hela tiden.


Jag har förstått det som att det kan vara genetiskt men att har kommit fram nu för att hon har blivit deprimerad och det beror förmodligen på att hon har fått mindre uppmärksamhet sedan vår son Oliver föddes. När katter blir deprimerade kan de tydligen bestämma sig för att sluta äta och i Loomis fall släppte då gulsotet som låg i fettcellerna. Om jag bara hade vetat tidigare att hon kunde få det skulle jag ha kunnat motverka det. Det går inte att låta bli att klandra sig själv i en sådan här situation.


Veterinären har inte varit till mycket hjälp hon glömde nämna tre väldigt viktiga saker som jag har tagit reda på själv via internet.


•1.       Gulsot kan smitta från katt till människa dock bara en sort.

(Vet inte vilken sort hon har så det blir till att vara uppmärksam på Oliver.)

•2.       Det går att tvinga i katten mat via spruta

(Kan anses vara rätt viktigt att säga då hon har slutat äta)

•3.       Katter som har fått gulsot kan läggas in på dropp och bli friska

(Hade åtminstone kunnat påtalas som ett alternativ!?)


Trots att hon glömde nämna det här, glömde hon inte att skicka en räkning på ett tusen femhundra kronor för besöket. Jag är absolut beredd att betala det som krävs för att få henne frisk men man tycker att veterinären borde ha upplyst om de ovanstående sakerna för att överhuvudtaget få kalla sig veterinär? Nåja, jag kan knappast lägga energi på att vara irriterad över det men jag känner mig minsann lite förvånad över att det inte går att lita på att veterinärer vet vad de sysslar med!?


Man vet inte var man har förrän man är nära på att förlora det. Gud vad jag älskar den katten. Det är nästan skrämmande att vara så förtjust i ett djur. Nu återstår det bara att se hur Loomis svarar på behandlingen.

/Maria


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0