Jag har inte tandläkarskräck, jag är bara full av hormoner.

Jag lade mig ner i tandläkarstolen och kände att jag var tvungen att gråta, men lyckades hålla det inne tills den stackarn sa "om du inte använder flour så kommer du att få fler hål". Jag stor grät i tio minuter, sköterskan klappade på mig och försökte trösta och tandläkaren försökte berätta att det inte var någon fara med hålen ännu. Jag lyckades få ur mig att det var hormonerna någonstans där mellan snyftningarna. Sedan låg jag där och tårarna rann oavbrutet medans stackaren borrade två hål. Jag tog mig samman och gick ut till väntrummet där en snäll sambo satt. Han frågade om det hade gått bra varpå jag börjar böla igen och får fram "nej, jätte dåligt gick det", han fick snällt leda mig ut... Jag möttes av konstiga blickar från de som väntade.