Jag har gått och blivit hemmafru. Jag vet inte riktigt hur det gick till. Jag känner mig manipulerad!

T kommer hem och äter lunch nästan varje dag nu och då förväntas jag stå redo med mat eftersom han annars inte hinner äta... Det är visserligen trevligt med sällskap men jag vägrar bli en sextiotals hustru. Hm. Jag borde gå med i FI bara för att visa vart jag står. Får man någon dekal då? I så fall kan jag laga maten med den på och om någon skulle se mig kan jag bara peka på dekalen. Det vore bra.

Som två studenter har vi inte haft den bästa ekonomin en familj kan ha, men vi har absolut klarat oss. Eftersom vi väntar barn nu i april tog vi beslutet om att jag skulle vara föräldrarledig redan från februari. På så vis minskar vi våra studielån lite. Jag går ifrån att få (och låna) drygt 8000 kronor i månaden till att ha en inkomst på 4000 från föräldrarpenningen. Min inkomst har alltså halverats. Det kom inte som en chock utan var givetvis väntat.

Men när jag tog studielån hade jag en inkomst på 2600 (studiebidrag, lånedelen räknas inte) och nu har jag en inkomst på 4000. Vilket gör att jag i teorin har en högre inkomst nu, i praktiken är det motsatsen. Så kommunen valde att höja dagisavgiften. Jag förstår varför, men det hindrar inte situationen från att bli en smula ironisk. Jag halverar min inkomst och får större utgifter. Ja ni förstår. Oerhört tröttsamt.

Följande konversation följde efter att T hade lagat mat häromdagen:

T serverade maten under tystnad med ett sammanbitet ansikte.
Jag: Va gott det ser ut älskling!
T: Nääää.
Jag: Nähe?
T: Du ser väl att det inte blev några ränder!
Jag: Ehm? Du menar att det inte blev några ränder efter stekningen?
T: Ja!
Jag: Men det gör ingenting. Det ser gott ut i alla fall.
T: Kan du tänka dig vilken grej det hade blivit om köttet serverades så här på en restaurang? (blänger anklagande på mig)
Jag: ... Nej. Det kan jag inte.
T ger ifrån sig ett högljutt stön och tittar på mig som att jag inte förstår någonting…

Igår var vi och hälsade på några vänner som hade fått barn och mina minnen överrumplade mig när jag steg in på sjukhuset. Därför kommer här min förlossningsberättelse. Den här berättelsen bör tas med en nypa salt. I morgon är det 2,5 årsedan som Oliver föddes och mitt minne kan ha förändrat verkligheten en smula.

Kvällen innan förlossningen spelade vi spel med en bekant, jag minns att vi skrattade hysteriskt av trötthet, när vi väl lade oss somnade jag som en stock. Jag minns att jag inte alls tänkte på förlossningen den kvällen.

På morgonen (v.40+6) vaknade jag av att det gjorde ont i ryggen, jag konstaterade att jag sovit konstigt och gick upp för att blanda oboy. Det fortsatte göra ont i ryggen till och från och jag förstod inte alls varför det inte släppte. T kom upp och talade om för mig att det antagligen var värkar, han tvingade mig i princip att ringa till förlossningen. Damen jag talade med frågade vänligt hur långt det var mellan värkarna, ungefär tio minuter svarade jag, 6 minuter in i telefonsamtalet beslutade telefonrösten att jag skulle komma in eftersom det bara var tre minuter mellan värkarna. Jag skyndade mig att packa det sista som vi skulle ha med oss och vi åkte ner. Värkarna blev mer och mer intensiva, jag upplevde förändringen som snabb, från att ha haft ”ont i ryggen” hade jag plötsligt extremt ont i hela magområdet. Bilresan tog en evighet, i verkligheten 30 minuter, men jag upplevde det som minst en timme. Jag minns att jag tänkte ”tacka gud för att det inte gör ont hela tiden utan bara i omgångar”. När jag klev ur bilen på förlossningen gick vattnet.

Vi blev inskrivna på ett rum klockan 10.22 och personalen ville se min patientbricka. Eftersom vi nyligen flyttat var min inte giltig, vilket gjorde att T fick rusa ner en våning och införskaffa en ny. De minuterna som han var borta upplevde jag som den värsta stunden. Jag var helt ensam i ett rum och hade så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Det kändes som att jag var lämnad åt mitt öde och skulle dö. Lite extremt kan tyckas, men i den situationen var det logiskt. Som tur var dröjde det inte länge innan T kom tillbaka och i samband med det fick jag lustgas – Prisa gud!

Från att jag fick lustgasen är hela förloppet dimmigt och tidsuppfattningen obefintlig. Jag hade fullt upp med att andas för att möta upp värkarna. Klockan 14.00 kom en läkare och lade epiduralbedövning (även kallad ryggmärgsbedövning). Jag minns den läkaren som en vacker ängel som skulle rädda mitt liv. Ja, jag var hög. Jag minns att jag mitt i allting vände mig mot henne, log och sa ”tack”. I samband med den bedövningen fick jag dropp, på något vis lyckades jag slita loss nålen från handen och blodet sprutade, det var inget jag brydde mig om men T tyckte att det var lite obehagligt. Det ordnades dock snabbt av sköterskorna.

Epiduralbedövningen hjälpte enormt. När jag låg där och krystade (hög som ett hus) kom jag fram till att jag var tvungen att be om ett kejsarsnitt eftersom de gör så på film. Ja, fråga inte. Sköterskan blängde bara på mig och sa åt mig att pojken snart var ute. Jag minns att jag tänkte att jaha, jag får väl andas lite mer lustgas då.

Enligt journalen hade jag krystvärkar från klockan 16.00 och Oliver föddes klockan 16.34. Helt plötsligt var vi mamma och pappa till en liten Oliver! Han var 50 cm lång och vägde 3340 kg.

Tips

Mat - Gainomax och kakor alternativt ett pizzabud.

Vi hade med oss två gainomax som jag drack under förlossningen, de var guldvärda och att knappra kakor eller dylikt hade jag inte tid med. Efter förlossningen serverades det havregrynsgröt och torra mackor. Vi blev informerade om att vi kunde äta kvällsmat på BB senare. Jag kände att jag ville äta en halv ko. Jag minns att jag var hungrig under hela BB vistelsen, portionerna var minimala, jag drömde om pizza. Den här gången ska jag ta med mig massa kakor.

Kläder - En extra bh och mjukisbyxor.

Det kanske bara är jag som är pryd när jag ska föda barn men hur det än var ville jag inte ta av mig bh:n på förlossningen och den var inte vidare fräsch efteråt. Den här gången packar jag ner en extra. Vad gäller mjukisbyxor hade jag också bara ett par med mig och jag hade behövt fler.

Andningsalarm – Köpt eller lånat.

Jag var hela tiden livrädd för att Oliver skulle sluta andas och kontrollerade ständigt att så inte var fallet. Vi beställde ett larm på BB men det kom inte förens den dagen då vi skulle åka hem. Det finns inte särskilt mycket att göra åt det eftersom landstinget skickar larmet till förlossningen först efter födseln. Om vi vore lite rikare hade vi inhandlat ett eget och haft det med oss.

Övrigt - Blodgruppering, patientbricka och förberedd parkering.
Vad gäller parkeringen är det bra att ta reda på om det krävs mynt eller kanske en p-skiva. Det är nog lite frustrerande att springa runt och vela med det när man ska föda.

I lördags fick några nära vänner till oss sitt första barn, det blev en liten pojke. Idag ska vi åka ner till BB för att gratulera de stolta föräldrarna och kika på det lilla underverket.

Oliver valde den här söta "Ninen" i leksaksaffären, påsen och kortet är köpt på Gallerix.

Ikväll sänds veckans brott på Svt 1. Som vanligt kommer jag och min sambo att sitta bänkade. För att värma upp tänkte jag bjuda på lite härliga citat från GW...

"Ja, inget ont om dom som åker moped, men åka moped när man är 20.. Det är nog en lätt efterbliven gärningsman vi har att göra med" - Leif GW Persson i efterlyst.

Följande frågar har ställts av besökare på svt.se och är besvarade av GW:

- Vad händer om jag inte vittnar vid en rättegång?
LEIF SVARAR: Är du kallad som vittne så är du skyldig att vittna. Det där är inget man kan bestämma över själv. Om du inte dyker upp så kan rättegången komma att skjutas upp - och du får betala vite. Ett bötesbelopp. Uteblivna vittnen ställer kort sagt till en jävla massa problem.

- Finns det någon statistik över hur grovt kriminella röstar i riksdagsvalen? 
LEIF SVARAR: Det har jag aldrig hört talas om och jag tror knappt att någon har tänkt tanken ens. Mer än du då.

Igår var det strålande solsken och därför bar det av på en promenad i det härliga vädret. Jag längtar till sommaren om än mer efter det!

Oliver vägrade förstås att ha på sig sina vantar. Fast efter lite trixande segrade jag. Han kanske tackar mig när han blir äldre och fortfarande kan röra sina fingrar? Nej, det är att hoppas för mycket. Det är trots allt mitt främsta uppdrag att se till att han tar sig oberörd genom kylan. 

Ser ni hur fint han sitter på magen? Jag har skaffat mig en praktisk hylla. Hemmagjord.

Boy (2-14 years) from Zara

Jag passar på att ge er lite härlig inspiration så här på morgonkvisten. Jag fullkomligt älskar den marina stilen som präglar modet just nu!
Här har ni mina "vill ha" ifrån Zara.

Det gick minsann bra att gå på bio. Oliver hade fullt upp med att äta poppisar och dricka mer. Han hann verken springa runt eller skrika, vilket var mina värsta farhågor. Han verkade till och med gilla filmen! Ibland förtydligade han saker för mig, t ex "mamma, titta fisk!", fast det gjorde alla barnen i salongen så han störde ingen. Nu springer han runt här hemma och ropar "Stoooo tv! Bijo! Poppis!".

Vi funderar på att gå på bio med Oliver i morgon, filmen är 43 minuter lång. Är det någon som har testat att gå på bio med en tvååring? När brukar man vanligtvis börja gå på bio med barn? Alla tips mottages varmt!

Vem längtar inte till sommaren? Det kan väl inte finnas någon som njuter av vita landskap och blöta skor längre? Nu vill Sverige ha sommar. Jag vill ha sommar.
Ni kanske har märkt att jag måste testa allt nytt godis som släpps? Igår fick jag syn på den här godbiten ifrån Marabou. Kanon god, precis som väntat! Den ger mig lite sommar feeling också. För sommaren och marabou mango: 10/10 p.

Går det att misshandla en skyltdocka? Jag anser att man kan misshandla en människa, ett djur och jag kan till och med sträcka mig till att det går att misshandla ett träd. Allt som är levande. Men det går inte att misshandla en lyktstolpe och inte heller en skyltdocka. Är mitt begrepp av ordet felaktigt eller har GP tappat greppet?

Mannen som notisen handlar om tycks åtminstone ha tappat greppet...

Notisen är publicerad i dagens GP.

Min syster Sofie har varit här och hälsat på idag till Olivers förtjusning. Det sista han sa innan han somnade var faktiskt just "Eeejdåå Offiee!".
Vi gick för att handla fika och fann dessa kakor (?) som var underbart goda. Nya favoriter för vår del!

Vecka 33+1 idag då. Det innebär att jag har varit gravid i 232 dagar. Det är 48 dagar (6v+6d) kvar till bf. 

Det bankas och stökas i magen för fullt. Ibland får krabaten in riktiga karatesparkar. Jag börjar känna mig som en riktig valross, var jag verkligen så här stor sist? Mina jeans börjar bli för trånga nu. Tänk att jag ska vara osmidig i över sex veckor till. Åh. Jag som vill träffa den lille krabaten och bli böjbar igen nu.