Vi åkte hem från Öland igår och hamnade mitt i en bilolycka. Vi hade passerat Ljungby och körde mot Halmstad i 100km/t. Tobias körde och jag satt intill och läste. Jag hör hur han tar ton och tittar därför upp ur boken. Jag ser hur bilen framför oss flyger av vägen, som om en hand från himlen puttade ut den, "Helvete!" skriker Tobias. Bilen flyger rakt in i en skylt och fortsätter med full fart att slungas upp och ner och runt och runt och runt. Det blir som ett stort gråttmoln.

Vi svänger in till sidan av vägen. Adrenalinet sprutar. Jag är först ut men mina ben vill inte alls rusa dit, jag vet inte hur många döda det är, kanske är det barn, kanske hänger de ut. Jag vågar inte. Jag möter Tobias blick, "ring 112 nu!" ropar jag efter honom. Jag ser hur han tar upp telefonen och ringer samtidigt som han med bestämda steg närmar sig bilen. Några andra från andra sidan vägen försöker ta sig över för att hjälpa till. Vad skönt tänker jag, vilken tur att han inte är ensam. Jag känner mig illamående.

Elias börjar gråta, jag lyfter upp och försöker trösta. Oliver ser rädd ut, han vill också komma upp. Jag får fiska upp honom från framstätet eftersom bilarna kör som galningar på hans sida. Jag försöker låta bli att skaka. Jag tittar i bakspegeln, fortfarande ingen ambulans. Jag ser att Tobias sitter på backen och håller om en kvinna i 50 årsåldern. Mitt hjärta bultar, hur många är döda? Jag tittar ut genom passagerarsätet och ser en sjö, slås av tanken att om bilen hade kört någon meter till hade den hamnat i sjön eller också hade den studsat tillbaka ut på vägen tack vare säkerhetsstaketet. Tillbaka ut på vägen, precis framför oss. Jag kramar barnen lite extra.

Jag försöker le mot Oliver och frågar om han tyckte Öland var kul. "Pappa?" snyftar han. Han undrar vart pappa är. "Pappa gick ut en stund, men pappa är GLAD". Oliver tystnar och tittar ner. Jag ser att några stannar framför oss, jag vevar ner rutan, "vet du vad som har hänt?" frågar de nyfiket. "Ja", svarar jag, "vi körde bakom och bilen bara flög iväg", jag vet inte vad mer jag kan säga, bilen flög bara iväg. De går ner och pratar med människorna runt bilen och kommer sedan upp. "Hur hade det gått" frågar jag, jag vet inte om jag vill ha något svar. "Bra, hon som var i bilen verkar ha klarat sig bra". Jag kan inte fatta att det är sant. Var det bara en person i bilen och hon klarade sig? Helt otroligt. Hon hade änglavakt. Hon borde vara död. Inte sitta upp där borta. Jag känner hur rädslan släpper. Helt otroligt. 

"Pappa" Snyftar Oliver. "Pappa är glad, han hjälper en dam som är ledsen och som kanske har lite ont, pappa blåser på henne, han kommer snart tillbaka.". Jag gör mitt bästa för att vara pedagogisk. "Pappa ont? Blåsa pappa?" "Nej pappa är glad, han mår bra" Jag inser att min pedagogik misslyckats. Nu tror Oliver att pappa är skadad. Han ser livrädd ut och klamrar sig fast vid mig. Jag ser i backspegeln hur ambulanser kommer och en brandbil. Oliver ser också. "Mamma, dä! Pappa (oliver låtsas gråter)" "Nej pappa är inte ledsen" kontrar jag. Det går en stund. Oliver är rädd och orolig, jag försöker förklara att pappa mår bra men han tror mig inte.

Jag funderar på vad som är bäst. Jag avgör att vi borde gå dit. Kvinnan är säkrad på en bår, det ser inte läskigt ut längre. Jag lastar båda barnen på mig och vandrar iväg mot olyckan. "Där borta är pappa och har du sett på brandbilen, oj va fin". Ambulansmannen blänger på mig. Vi banar oss fram till Tobias och knackar på hans axel. Jag känner hur Oliver slappnar av i kroppen när han ser att pappa ler. Jag backar undan en bit med barnen. Oliver vill prata om brandbilar och ambulanser. Han är inte rädd längre. Den sura ambulansmannen vänder sig mot mig "barnen borde inte se det här". Se vadå vill jag fråga, en trasig bil och en glad pappa? Jag avgjorde att det var det bästa i det här läget, jag hade gjort samma sak i dag. Oliver blev inte rädd när vi gick fram, det var givetvis mycket läskigare att sitta med en rädd mamma i en bil och en pappa som var borta.

När vi sitter i bilen igen berättar T att hon hade ett sår efter bilbältet men annars verkade oskadd. Han hade fått ringa efter hennes anhöriga. Hon hade troligtvis somnat bakom ratten. Jag ser att han har lite blod på skjortan.