Det låter som en typiskt filosofiskt vrängd fråga utan vidare svarsalternativ. Sanningen är den att jag inte kan svara. Jag är jag. Men vem är jag?
Är jag bara en gammal mamma?
Eller är jag även den där maria som jag var tidigare?
Hur mycket av mig finns kvar i andras ögon?

Jag känner mig som samma person. Lite mer blöjbyten, mycket mer kärleksgivande och mer livsglad än förut, men trots det samma människa. Jag är Olivers mamma, vilket jag är mycket glad och stolt över, men jag är enbart hans mamma. Det är enbart för honom som jag ska vara mamma. (Ett visst undantag kan göras för de som har lärt känna mig genom Oliver.)

Andra människor verkar inte se det på det viset. För många är jag bara en gammal mamma. Trots att jag är samma Maria. Plötsligt förväntar sig människor att jag ska vara annorlunda, jag ska vara en mamma, inte mig själv. Det är inte väsentligt hur jag mår längre (om det nu inte skulle vara så att jag kan smitta oliver, då är det katastrof), det är inte väsentligt vad jag gör (enbart om jag är med Oliver) och det är inte viktigt att prata med mig (det är viktigt att busa med Oliver).

Vart tog JAG vägen? Är det så att man som mamma förintas av omgivningen och går från att vara en egen individ till att bli en gammal mamma utan värde?

Jag förstår inte vart jag tog vägen.
Ska jag bara vara en gammal mamma nu för resten av mitt liv?
Blir jag aldrig jag igen?



(Bara för att radera alla eventuella missförstånd vill jag poängtera att jag älskar mitt liv och jag älskar min son. Det är även så att jag förstår att männsikor undrar hur Oliver mår, vad han gör och jag förstår att människor vill leka med honom. Det handlar inte om det. Det handlar om mig, först var jag synlig, nu är jag osynlig. Jag måste väl erkänna att det känns lite tomt. Jag har fått den största kärleken man kan få, men det känns som om jag har förlorat min identitet på köpet.)