Tänk er en solstol, vid en enorm pool, med 30 grader i skuggan och inte minsta lilla på att-göra-listan.
Där har jag befunnit mig hela dagen. Åtminstone några minuter i timmen. Helt underbart.

Fast det har funnits tillfällen då jag faktiskt insett att det kan vara irriterande för andra människor när jag inte är i rätt värld. Jag ska nog sluta dagdrömma lika fort som jag började. Det är nog bäst så.

Jag är expert på meningsfulla inlägg!

Nej, men idag var Os första dag på dagis och det gick bra. Han var helt slutkörd när han kom hem (är fortfarande). Hade nästan glömt att han brukade bli så trött. Jag har haft fullt upp med studierna, vi går in i gamla gängor. Skönt på någotvis och hemskt på ett annat. Det har varit mysigt att ha honom hemma hela dagarna!

Nu är T och O på egen promenad, till golfbanan tror jag minsann. Fast nu känner jag regndroppar! Hoppas de hinner hem innan himmlen öppnar sig.

Mina meningsbyggnader känns inte vidare stabila för tillfället. Men hur viktigt är det? Det finns andra saker som jag tycker är mer meningsfullt ;)

Att ha barn får en att uppskatta saker som man aldrig tidigare har uppskattat. Oliver tycker att det är kul att bära ut sopor, han älskar att diska och han städar golven med sin egen utrustning varje dag. När han tycker alla sådana där vardagsbestyr är roliga kan jag inte låta bli att tycka det också. Han ler och är så stolt och nöjd över att få hjälpa till.

Oliver började dagen med att städa. Jag började dagen med att äta frukost.

Oliver tröttnade på att städa efter en stund och blängde förebråeende på mig. Lite dåligt samvete fick jag allt. Räknas det som barnarbete?

Jag förstår inte hur min son kan vara pedantisk. Hela hans liv lär vara kantat av barnarbete om han inte taggar ner lite! Han och T kan ju städa på morgonkvisten framöver, det vore skönt, eller också städar jag på dagen. För jag tänker aldrig städa innan frukost. Hur pedantisk resterande delar av min familj än är. 

 - Läs allt med en nypa salt ;)

Det låter som en typiskt filosofiskt vrängd fråga utan vidare svarsalternativ. Sanningen är den att jag inte kan svara. Jag är jag. Men vem är jag?
Är jag bara en gammal mamma?
Eller är jag även den där maria som jag var tidigare?
Hur mycket av mig finns kvar i andras ögon?

Jag känner mig som samma person. Lite mer blöjbyten, mycket mer kärleksgivande och mer livsglad än förut, men trots det samma människa. Jag är Olivers mamma, vilket jag är mycket glad och stolt över, men jag är enbart hans mamma. Det är enbart för honom som jag ska vara mamma. (Ett visst undantag kan göras för de som har lärt känna mig genom Oliver.)

Andra människor verkar inte se det på det viset. För många är jag bara en gammal mamma. Trots att jag är samma Maria. Plötsligt förväntar sig människor att jag ska vara annorlunda, jag ska vara en mamma, inte mig själv. Det är inte väsentligt hur jag mår längre (om det nu inte skulle vara så att jag kan smitta oliver, då är det katastrof), det är inte väsentligt vad jag gör (enbart om jag är med Oliver) och det är inte viktigt att prata med mig (det är viktigt att busa med Oliver).

Vart tog JAG vägen? Är det så att man som mamma förintas av omgivningen och går från att vara en egen individ till att bli en gammal mamma utan värde?

Jag förstår inte vart jag tog vägen.
Ska jag bara vara en gammal mamma nu för resten av mitt liv?
Blir jag aldrig jag igen?



(Bara för att radera alla eventuella missförstånd vill jag poängtera att jag älskar mitt liv och jag älskar min son. Det är även så att jag förstår att männsikor undrar hur Oliver mår, vad han gör och jag förstår att människor vill leka med honom. Det handlar inte om det. Det handlar om mig, först var jag synlig, nu är jag osynlig. Jag måste väl erkänna att det känns lite tomt. Jag har fått den största kärleken man kan få, men det känns som om jag har förlorat min identitet på köpet.)