Igår var vi och hälsade på några vänner som hade fått barn och mina minnen överrumplade mig när jag steg in på sjukhuset. Därför kommer här min förlossningsberättelse. Den här berättelsen bör tas med en nypa salt. I morgon är det 2,5 årsedan som Oliver föddes och mitt minne kan ha förändrat verkligheten en smula.

Kvällen innan förlossningen spelade vi spel med en bekant, jag minns att vi skrattade hysteriskt av trötthet, när vi väl lade oss somnade jag som en stock. Jag minns att jag inte alls tänkte på förlossningen den kvällen.

På morgonen (v.40+6) vaknade jag av att det gjorde ont i ryggen, jag konstaterade att jag sovit konstigt och gick upp för att blanda oboy. Det fortsatte göra ont i ryggen till och från och jag förstod inte alls varför det inte släppte. T kom upp och talade om för mig att det antagligen var värkar, han tvingade mig i princip att ringa till förlossningen. Damen jag talade med frågade vänligt hur långt det var mellan värkarna, ungefär tio minuter svarade jag, 6 minuter in i telefonsamtalet beslutade telefonrösten att jag skulle komma in eftersom det bara var tre minuter mellan värkarna. Jag skyndade mig att packa det sista som vi skulle ha med oss och vi åkte ner. Värkarna blev mer och mer intensiva, jag upplevde förändringen som snabb, från att ha haft ”ont i ryggen” hade jag plötsligt extremt ont i hela magområdet. Bilresan tog en evighet, i verkligheten 30 minuter, men jag upplevde det som minst en timme. Jag minns att jag tänkte ”tacka gud för att det inte gör ont hela tiden utan bara i omgångar”. När jag klev ur bilen på förlossningen gick vattnet.

Vi blev inskrivna på ett rum klockan 10.22 och personalen ville se min patientbricka. Eftersom vi nyligen flyttat var min inte giltig, vilket gjorde att T fick rusa ner en våning och införskaffa en ny. De minuterna som han var borta upplevde jag som den värsta stunden. Jag var helt ensam i ett rum och hade så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Det kändes som att jag var lämnad åt mitt öde och skulle dö. Lite extremt kan tyckas, men i den situationen var det logiskt. Som tur var dröjde det inte länge innan T kom tillbaka och i samband med det fick jag lustgas – Prisa gud!

Från att jag fick lustgasen är hela förloppet dimmigt och tidsuppfattningen obefintlig. Jag hade fullt upp med att andas för att möta upp värkarna. Klockan 14.00 kom en läkare och lade epiduralbedövning (även kallad ryggmärgsbedövning). Jag minns den läkaren som en vacker ängel som skulle rädda mitt liv. Ja, jag var hög. Jag minns att jag mitt i allting vände mig mot henne, log och sa ”tack”. I samband med den bedövningen fick jag dropp, på något vis lyckades jag slita loss nålen från handen och blodet sprutade, det var inget jag brydde mig om men T tyckte att det var lite obehagligt. Det ordnades dock snabbt av sköterskorna.

Epiduralbedövningen hjälpte enormt. När jag låg där och krystade (hög som ett hus) kom jag fram till att jag var tvungen att be om ett kejsarsnitt eftersom de gör så på film. Ja, fråga inte. Sköterskan blängde bara på mig och sa åt mig att pojken snart var ute. Jag minns att jag tänkte att jaha, jag får väl andas lite mer lustgas då.

Enligt journalen hade jag krystvärkar från klockan 16.00 och Oliver föddes klockan 16.34. Helt plötsligt var vi mamma och pappa till en liten Oliver! Han var 50 cm lång och vägde 3340 kg.

Tips

Mat - Gainomax och kakor alternativt ett pizzabud.

Vi hade med oss två gainomax som jag drack under förlossningen, de var guldvärda och att knappra kakor eller dylikt hade jag inte tid med. Efter förlossningen serverades det havregrynsgröt och torra mackor. Vi blev informerade om att vi kunde äta kvällsmat på BB senare. Jag kände att jag ville äta en halv ko. Jag minns att jag var hungrig under hela BB vistelsen, portionerna var minimala, jag drömde om pizza. Den här gången ska jag ta med mig massa kakor.

Kläder - En extra bh och mjukisbyxor.

Det kanske bara är jag som är pryd när jag ska föda barn men hur det än var ville jag inte ta av mig bh:n på förlossningen och den var inte vidare fräsch efteråt. Den här gången packar jag ner en extra. Vad gäller mjukisbyxor hade jag också bara ett par med mig och jag hade behövt fler.

Andningsalarm – Köpt eller lånat.

Jag var hela tiden livrädd för att Oliver skulle sluta andas och kontrollerade ständigt att så inte var fallet. Vi beställde ett larm på BB men det kom inte förens den dagen då vi skulle åka hem. Det finns inte särskilt mycket att göra åt det eftersom landstinget skickar larmet till förlossningen först efter födseln. Om vi vore lite rikare hade vi inhandlat ett eget och haft det med oss.

Övrigt - Blodgruppering, patientbricka och förberedd parkering.
Vad gäller parkeringen är det bra att ta reda på om det krävs mynt eller kanske en p-skiva. Det är nog lite frustrerande att springa runt och vela med det när man ska föda.