I lördags fick några nära vänner till oss sitt första barn, det blev en liten pojke. Idag ska vi åka ner till BB för att gratulera de stolta föräldrarna och kika på det lilla underverket.

Oliver valde den här söta "Ninen" i leksaksaffären, påsen och kortet är köpt på Gallerix.

Ikväll sänds veckans brott på Svt 1. Som vanligt kommer jag och min sambo att sitta bänkade. För att värma upp tänkte jag bjuda på lite härliga citat från GW...

"Ja, inget ont om dom som åker moped, men åka moped när man är 20.. Det är nog en lätt efterbliven gärningsman vi har att göra med" - Leif GW Persson i efterlyst.

Följande frågar har ställts av besökare på svt.se och är besvarade av GW:

- Vad händer om jag inte vittnar vid en rättegång?
LEIF SVARAR: Är du kallad som vittne så är du skyldig att vittna. Det där är inget man kan bestämma över själv. Om du inte dyker upp så kan rättegången komma att skjutas upp - och du får betala vite. Ett bötesbelopp. Uteblivna vittnen ställer kort sagt till en jävla massa problem.

- Finns det någon statistik över hur grovt kriminella röstar i riksdagsvalen? 
LEIF SVARAR: Det har jag aldrig hört talas om och jag tror knappt att någon har tänkt tanken ens. Mer än du då.

Igår var det strålande solsken och därför bar det av på en promenad i det härliga vädret. Jag längtar till sommaren om än mer efter det!

Oliver vägrade förstås att ha på sig sina vantar. Fast efter lite trixande segrade jag. Han kanske tackar mig när han blir äldre och fortfarande kan röra sina fingrar? Nej, det är att hoppas för mycket. Det är trots allt mitt främsta uppdrag att se till att han tar sig oberörd genom kylan. 

Ser ni hur fint han sitter på magen? Jag har skaffat mig en praktisk hylla. Hemmagjord.

Det gick minsann bra att gå på bio. Oliver hade fullt upp med att äta poppisar och dricka mer. Han hann verken springa runt eller skrika, vilket var mina värsta farhågor. Han verkade till och med gilla filmen! Ibland förtydligade han saker för mig, t ex "mamma, titta fisk!", fast det gjorde alla barnen i salongen så han störde ingen. Nu springer han runt här hemma och ropar "Stoooo tv! Bijo! Poppis!".

Går det att misshandla en skyltdocka? Jag anser att man kan misshandla en människa, ett djur och jag kan till och med sträcka mig till att det går att misshandla ett träd. Allt som är levande. Men det går inte att misshandla en lyktstolpe och inte heller en skyltdocka. Är mitt begrepp av ordet felaktigt eller har GP tappat greppet?

Mannen som notisen handlar om tycks åtminstone ha tappat greppet...

Notisen är publicerad i dagens GP.

Jag brukar vanlitvis inte publicera saker skrivna av andra, men idag gör jag ett undantag för den här artikeln ifrån tidningen Mama.

"Det har rasar ständigt en upprörd debatt om kärnfamiljen som ojämlik kvinnofälla. Konstellationen ”mamma-pappa-barn” har gått från att vara ideal till hackkyckling – men är det verkligen rättvist? mama har kollat in det nya mobbingoffret: kärnfamiljen.

Kärnfamiljen – alltså mamma, pappa, barn – har fått det hett om öronen på sistone. Feminister och genusvetare spyr galla över denna institution i vårt samhälle, den trånga, småborgerliga konstellationen.

Varför det, kan man fråga sig. Vad är det för fel på mamma, pappa, barn? Ja, ganska många fel, om man ska tro debattörer som till exempel Maria Sveland, journalist som skrev boken ”Bitterfittan” (Nordstedts förlag), och som i Dagens Nyheter citerar historieprofessor Yvonne Hirdman, som tycker att vår tid drabbats av ”familjeonani”. Exempelvis är hemmet den farligaste plats en kvinna kan befinna sig på. För den kvinna som blir misshandlad, blir det oftast av sin alldeles egna make bakom de alldeles egna gardinerna i sitt eget lilla hem.

Dessutom är Kärnfamiljen alldeles för ofta lika med Kravfamiljen, och då med alla kraven lagda i samma korg – mammans. Det är ofta hon som ska ta ansvar för allt hemma. Trots att vi i dag har ett samhälle där både han och hon jobbar, har det ändå på något vis fortsatt att vara så att mamman ska fixa allting i hemmet, hon har koll på att kylskåpet är fullt, att tvätten blir tvättad, att barnen har rätt uppsättning extrakläder på dagis och får några kompisar inbjudna på sitt fyraårskalas. Mamma ska dessutom veta när svärmor fyller år och vilket datum morbror Sven ska opereras. Psykakuten larmar om utbrända småbarnsmorsor och barnmorskorna viskar ”men lugna ner er, ställ inte så mycket krav på er själva” med sina mjuka röster.

Så vad ska vi göra? Skilja oss, vinka hejdå till ojämställda skitmän som stillatigande står och ser på medan vi bränner ut oss? Ha härliga kvinnokollektiv med kompisarna, där alla hjälps åt lika mycket och ingen behöver gråta av utmattning när kvällen kommer?

Tyvärr är det inte så enkelt. Det finns några försvårande omständigheter, som sällan syns i debatten. Den första och största är kärlek. För det som binder kärnfamiljen samman, är ju – oftast – kärlek. Eller, det vi kallar kärlek. Och kanske har vi en skruvad syn på kärlek (fråga bara Carin Holmberg, som skrivit en socialpsykologisk avhandling i ämnet, ”Det kallas kärlek”, Alfabeta förlag, där hon bland annat konstaterar att kvinnor tycker att kärlek är att ge, medan män mest tar emot), kanske kvävs vi av våra romantiska kärleksideal, kanske mår vi dåligt av det som är kärlekens baksida, nämligen makt, men det spelar ingen roll – för vi vill ändå ha kärlek. Längtan efter kärlek är inget vi kan vifta bort. Att raljera över hur töntiga våra kärnfamiljer är, är inget som biter på den som vill ha sin familj som den är, av kärlek till barnen och till partnern. Att mobba kärnfamiljen leder egentligen bara till en sak: Det skapar för- och emot-läger i en fråga där vi hellre borde öppna dörrarna mot varandra. Eftersom lite frisk luft och insyn i vad som händer bakom gardinerna där hemma gör det svårare att sopa våra små familjehemligheter och helveten under mattan.

En annan försvårande omständighet är att om ett heterosexuellt par skaffar barn ihop, är det – tada! – en kärnfamilj som blir följden. Och säg att de vuxna vill träffa sina barn så mycket som det bara är fysiskt möjligt – ja då återstår bara att bo ihop, mamma, pappa, barn. Att skiljas och dela varannan vecka är att förlora halva barnens uppväxt. Och ibland är det enda möjligheten, det enda rätta att göra. Men trots allt bor 75 procent av alla svenska barn med bägge sina föräldrar.
– Visst är kärnfamiljen ett antifeministiskt projekt, för det finns inget ställe där man kan leka könsroller så mycket som i familjen. Samtidigt vill vi ju leva med vår älskling och den vi fått barnen med, och det är mysigt för barnen att ha både mamma och pappa hemma, säger Tinni Ernsjöö Rappe, tvåbarnsmamma som tillsammans med Rebecka Edgren Aldén skrivit boken ”Skriet från kärnfamiljen” (Albert Bonniers förlag), som kommer ut i
januari 2009.

Men kan vi inte leva i stora kollektiv istället, som Maria Sveland föreslår?
– Vi kan glorifiera att leva i kollektiv, att bo flera generationer ihop eller varannanvecka­livet, men till syvende och sist är det inte så många som vill bo i storfamiljer eller med sina egna eller partnerns föräldrar, och kärnfamiljen är faktiskt en ganska bra uppfinning – i och med att de två som är föräldrar också är de enda som har samma känsla för barnen, säger Tinni Ernsjöö Rappe.
Vad man kan göra, menar hon, är att försöka förändra sin kärnfamilj – börja jobba på mer jämställdhet, inte bara mellan mamma och pappa, utan också att låta barnen vara med och dela ansvaret i familjen.
– Delar man på uppgifterna hemma så slipper mamman bli en bitterfitta, och barnen mår bra av att växa upp i en mer demokratisk familj, där de får vara behövda istället för curlade.
Men det är inte lätt.
– Det är supersvårt att vara jämställd. Våra föreställningar om hur vi ska vara och hur en familj ska funka finns på så otroligt många nivåer – inte sällan krockar våra ideal och våra drömmar med vardagen. Sedan har ju faktiskt inte kärnfamiljen funnits särskilt länge, vi började leva i den under 1900-talet, och familjen där båda vuxna dubbelarbetar är ju purung, bara ungefär trettio år gammal. Kanske måste vi vara förlåtande mot oss själva, vi deltar liksom i ett stort experiment, säger Tinni Ernsjöö Rappe."

URL till artikeln: http://www.mama.nu/artiklar/2009/karnfamiljen/

Den här dagen är som så mycket annat ett amerikanskt påfund som Sverige med sin förkärlek till allt från USA har importerat. Jag ska inte gnälla, det är mysigt med en speciell dag att hylla sina nära och kära på, men kanske är dagen en gnutta överskattad? Det är en relativ ny tradition i Sverige och jag har inte ritigt tagit den till mig ännu. Jag vet inte alls om vi kommer att fira den, vi kanske tycker om varandra lite extra men någon paketutdelning likt julaftonshysteri blir det inte.

Jag, vi, önskar er en härlig alla hjärtansdag i alla fall!

Ny design! Visst blev det bättre? Tänk vad man kan åstadkomma under en nicke nyfiken film!

Idag har jag och Oliver, målat, lekt med duplo, sett på pippi, puh, nicke nyfiken, lagat mat i O:s kök, läst flera böcker, lagt pussel och gjort plättar i vårt nya plättjärn. Just nu sitter vi och tittar på Nalle Puh, jag vet inte riktigt vad vi ska hitta på härnäst. Några förslag? Vi är lite rastlösa.
T är på afterwork nu, han tycks trivas på sin praktikplats.