Nu när jag inte har bloggat på länge (en evighet?) känns det svårt att börja på ny kula. Vart ska jag börja? Det finns en miljard saker jag vill berätta, visa och beskriva. Vår semester har varit fantastisk, fast den rusade förbi fortare än kvickt! De senaste två veckorna har jag och minigrabbarna varit hemma tillsammans och pappa T har minsann börjat arbeta. Minisarna och jag har åkt ut på alla möjliga saker och busat massor här hemma. Ett stort tack till alla mina nära och kära för de roliga stunder vi delat, det känns som om livet är fantastiskt just nu. Allt är på topp. Jag har inte bärt upp ett leende såhär äkta på flera år, om någonsin. Det beror nog på de glada minisarna.

Igår var Olivers första dag på dagis, det gick bra, han lämnade mig för en grävmaskin utan att tveka. Jag började nästan gråta. Nej, jag tyckte det var kanon. Jag är glad om han är glad. Fast han kunde väl ha valt något annat än en grävmaskin? (Han vill ha grävmaskinskalas nu också... Hur skulle det gå till? Ja, jag vet inte! Vi håller oss till planen med disco. Det ville han förra veckan, det ändras snabbt i deras små huvuden...)
När jag kom för att hämta honom sprang han emot mig och var jätteglad (kan man få ett vackrare kärleksbevis?). Det gick till på samma vis idag. Jag tycker mig se ett mönster - Grävmaskinen och dagis duger i några timmar på dagen men sen så vill den lilla busen minsann tillbaka till sin mamma (till hennes, min, förtjusning - hihi).

Elias växer stadigt, hans huvud har blivit 15cm större sedan han föddes! Kan ni tänka er det? Enastående. Om jag fotograferar honom i samma vinkel varje dag under en vecka kanske jag kan se hur det växer. 
Elias är världens gladaste lillebror, särskilt när storebror är med. Hans favoritleksak är tidningspapper, det går att riva sönder och skrynkla ihop. Det gäller bara att kontrollera att inget åker in i munnen, vilket allt gör nu för tiden.

Plikten kallar (läs Elias skriker efter mat och T ser blek ut) !

Vi åkte hem från Öland igår och hamnade mitt i en bilolycka. Vi hade passerat Ljungby och körde mot Halmstad i 100km/t. Tobias körde och jag satt intill och läste. Jag hör hur han tar ton och tittar därför upp ur boken. Jag ser hur bilen framför oss flyger av vägen, som om en hand från himlen puttade ut den, "Helvete!" skriker Tobias. Bilen flyger rakt in i en skylt och fortsätter med full fart att slungas upp och ner och runt och runt och runt. Det blir som ett stort gråttmoln.

Vi svänger in till sidan av vägen. Adrenalinet sprutar. Jag är först ut men mina ben vill inte alls rusa dit, jag vet inte hur många döda det är, kanske är det barn, kanske hänger de ut. Jag vågar inte. Jag möter Tobias blick, "ring 112 nu!" ropar jag efter honom. Jag ser hur han tar upp telefonen och ringer samtidigt som han med bestämda steg närmar sig bilen. Några andra från andra sidan vägen försöker ta sig över för att hjälpa till. Vad skönt tänker jag, vilken tur att han inte är ensam. Jag känner mig illamående.

Elias börjar gråta, jag lyfter upp och försöker trösta. Oliver ser rädd ut, han vill också komma upp. Jag får fiska upp honom från framstätet eftersom bilarna kör som galningar på hans sida. Jag försöker låta bli att skaka. Jag tittar i bakspegeln, fortfarande ingen ambulans. Jag ser att Tobias sitter på backen och håller om en kvinna i 50 årsåldern. Mitt hjärta bultar, hur många är döda? Jag tittar ut genom passagerarsätet och ser en sjö, slås av tanken att om bilen hade kört någon meter till hade den hamnat i sjön eller också hade den studsat tillbaka ut på vägen tack vare säkerhetsstaketet. Tillbaka ut på vägen, precis framför oss. Jag kramar barnen lite extra.

Jag försöker le mot Oliver och frågar om han tyckte Öland var kul. "Pappa?" snyftar han. Han undrar vart pappa är. "Pappa gick ut en stund, men pappa är GLAD". Oliver tystnar och tittar ner. Jag ser att några stannar framför oss, jag vevar ner rutan, "vet du vad som har hänt?" frågar de nyfiket. "Ja", svarar jag, "vi körde bakom och bilen bara flög iväg", jag vet inte vad mer jag kan säga, bilen flög bara iväg. De går ner och pratar med människorna runt bilen och kommer sedan upp. "Hur hade det gått" frågar jag, jag vet inte om jag vill ha något svar. "Bra, hon som var i bilen verkar ha klarat sig bra". Jag kan inte fatta att det är sant. Var det bara en person i bilen och hon klarade sig? Helt otroligt. Hon hade änglavakt. Hon borde vara död. Inte sitta upp där borta. Jag känner hur rädslan släpper. Helt otroligt. 

"Pappa" Snyftar Oliver. "Pappa är glad, han hjälper en dam som är ledsen och som kanske har lite ont, pappa blåser på henne, han kommer snart tillbaka.". Jag gör mitt bästa för att vara pedagogisk. "Pappa ont? Blåsa pappa?" "Nej pappa är glad, han mår bra" Jag inser att min pedagogik misslyckats. Nu tror Oliver att pappa är skadad. Han ser livrädd ut och klamrar sig fast vid mig. Jag ser i backspegeln hur ambulanser kommer och en brandbil. Oliver ser också. "Mamma, dä! Pappa (oliver låtsas gråter)" "Nej pappa är inte ledsen" kontrar jag. Det går en stund. Oliver är rädd och orolig, jag försöker förklara att pappa mår bra men han tror mig inte.

Jag funderar på vad som är bäst. Jag avgör att vi borde gå dit. Kvinnan är säkrad på en bår, det ser inte läskigt ut längre. Jag lastar båda barnen på mig och vandrar iväg mot olyckan. "Där borta är pappa och har du sett på brandbilen, oj va fin". Ambulansmannen blänger på mig. Vi banar oss fram till Tobias och knackar på hans axel. Jag känner hur Oliver slappnar av i kroppen när han ser att pappa ler. Jag backar undan en bit med barnen. Oliver vill prata om brandbilar och ambulanser. Han är inte rädd längre. Den sura ambulansmannen vänder sig mot mig "barnen borde inte se det här". Se vadå vill jag fråga, en trasig bil och en glad pappa? Jag avgjorde att det var det bästa i det här läget, jag hade gjort samma sak i dag. Oliver blev inte rädd när vi gick fram, det var givetvis mycket läskigare att sitta med en rädd mamma i en bil och en pappa som var borta.

När vi sitter i bilen igen berättar T att hon hade ett sår efter bilbältet men annars verkade oskadd. Han hade fått ringa efter hennes anhöriga. Hon hade troligtvis somnat bakom ratten. Jag ser att han har lite blod på skjortan. 

    

JAG SKA VARA LEDIG (nästan) HELA JULI Och det ska bli otroligt skönt ! ! !
Sommarsemester för fösta gången på tre år, det är bara lite drygt en vecka kvar med stress-studier och sedan går jag på semester den 5/7. Jippie! Inga studier, ingen press bara semester. 

 

Vi hade en lugn midsommar med gott sällskap av släkten. Hoppas ni hade en härlig dag och natt ni också! Jag sneglade på facebook tidigare och jag är mer än glad över att inte vakna med dunkande huvud måste jag säga. Nu ska vi ut och njuta av det fina vädret. Tjillivippen!

Det här är Vimme och han är stjärnan i mitt projektarbete. Jag gör en lärobokserie för den yngre skolåldern om demokrati och nu ska jag återgå till det, ville bara visa denna snyggfulaspeciellaknasigaoestetiskafigur.

 

Sitter och dricker te (kallt...) med Elias ätandes i famnen och funderar över sommaren. Vi har tänkt att hinna med en hel massa roliga saker tillsammans under ts semester. Vi ska bo i en stuga på öland under en weekend, bara några hundra meter från havet och poolen. Vi ska åka upp till kungshamn, åka taxibåten över till smögen och strosa på den välbesökta bryggan. Vi ska åka till liseberg och spana in Lotta och hennes gäster, Oliver hoppas att Erik Saade kommer - någon som vet? Vi ska vara med våra nära och kära, bada i havet, sola i sanden, föra krig mot varandra med vattenpistoler, bygga höga torn av sand och äta färskpotatis varje dag (åtminstone nästan)...

Kruxet med vår semester är att jag inte har semester då. Jag börjar bli nervös att inte hinna med allt. Hur ska jag kunna studera samtidigt som jag är upptagen med att jaga barn och bada? Jag har redan ångest över det. Jag orkar inte ha det hängande över mig och samtidigt försöka hinna ha semester. I mitt tycke är det antingen eller, ledighet eller jobb, det kan inte kombineras om man söker ett lyckat resultat. Men det är som det är och det är trots allt min sista studieinsats för att sedan vara ledig i ett halvt år. Vem har den turen egentligen? Jag ska inte gnälla över lite matematikstudier.

Te är gott även när det är kallt. Elias har somnat. Back to track.

Jag brukar vanligtvis inte köpa saker per telefon men gobokens små paket är gudomliga. Allt det ovanstående och lite till fick jag helt gratis (betalade porto 49:-) utan vidare krav. Jag valde att stanna i klubben ytterligare två månader och fick ännu mer fina och roliga saker till ett kanon pris. Igår gick vi ur efter att vi konstaterat att vi redan har en hel del böcker, en hel del allt faktiskt... Om det nu hade varit på det viset att vi bodde lite större hade vi varit medlemar i några år till. Det är riktigt mysigt att få paket på posten, sätta sig med smågrabbarna i sängen, sakta öppna, vända, vrida, jubla över sakerna vi fått och sedan slå upp boken och krypa in i en liten mysig värld bortom pärmarna. Jag ångrar mig djupt. Jag vill redan nu ha goboken tillbaka.

Söndags lyxig islatte och några toffifee. Islatte är det godaste som finns. Den är min, chalalalala!

(Smsupdate) Jag har varit på uselt humör hela dagen, känt mig både håglös och irriterad i timtals nu. Det finns ingen direkt orsak. Jag har helt enkelt en kass dag som jag inte lyckas le mig ifrån. Barnen livar upp stämningen lite med sina vackra leenden, jag är lycklig som har dom. Nu ska vi snart åka till hemmakväll och hyra film. En härlig komedi med skrattfest som följd vore perfekt idag. Kanske tar vi oss en promenad i duggregnet också, det tycker jag verkar lite mysigt. Oliver har fått en ståbräda till Elias vagn idag, han tycker den är kul så han vill säkert gå på en riktigt långpromenad. Fast nu först är det dags att byta blöjor gånger två!

Måndag - Marknad på Olivers dagis
Oliver vann en traktor och "måla på asfalt kritor".


Onsdag - Markoolio på Liseberg
Oliver trodde det var Erik Saade på scenen, han ropade "påpulä" och "bad boj".
Jag och T blev lite nostalgiska, även om vi kanske inte tycker att Markoolio är världens bästa artist...


Lördag - Hälsade på farmor gånger två.
Vi var hos grabbarnas farmor, farfar och co. Oliver, farmor och S bakade en jätte god kaka och, notera, köket var inte upp och ner! 
Lite senare åkte vi hem till mammas farmor och farfar, även morfar var där, vi åt kexchoklad och fick hjälp med bilen.
Oliver sprang in och ut ur husbilen om och om igen. Han var ledsen när vi skulle åka hem eftersom han hellre ville leka i husbilen.
Elias drygt 8 veckor fick ställa upp på bild hos sin farmor och farfar.
 

Om jag blev förvånad när jag efter säkert två veckors (?) bloggtorka fortfarande har några läsare kvar. Gud va kul! Jag trodde alla skulle ha lämnat mig vid det här laget. Ni är underbara! Nu ska jag återuppta bloggandet, även om det kanske inte blir lika mycket som förut så hoppas jag att några av er väljer att följa med vidare.

Att ha två barn är rätt hektiskt, speciellt nu när Oliver bara går 15 tim/v på dagis och jag samtidigt ska läsa i en studietakt på 100%. Men det ordnar sig snart när jag får in alla papper till chefer hit och dit. Nu är det som det är och jag försöker njuta av en massa extra timmar med Oliver trots att skolan hägrar. Han går på dagis mellan 9-14 tis,ons och tors den här veckan. 

Vad gäller skolan så är det kurserna "projektarbete" och "inlärningsstilar" som står på schemat just nu. Jag hoppas hinna komma i gång med båda två idag. Just nu sover den lille så sött så.

Uppdaterar med bilder från gårdagens besök på Liseberg lite senare.