Det har varit lite mycket på senaste. Loomis avled i onsdags och jag har inte riktigt varit på humör. Inte på humör för något alls vill säga. Har faktiskt inte gjort något.

Första dagen grät jag oavbrutet. Jag tror jag befann mig i en annan värld, förstår inte alls hur jag lyckades ta hand om Oliver. Jag ropade på henne, letade överallt och satte fram ny mat. Självklart visste jag vad som hade hänt. Det var nog så att det var skönare att försöka lura sig själv än att ta in det direkt.far

T körde loomis till veterinären när hon var död. Men igår klarade jag det inte mer, jag kände att jag var tvungen att få ett avslut. Tvungen att få säga hejdå på riktigt. Vi åkte upp och hämtade henne. Lade henne i en fin låda, tillsammans med en sjal och hennes leksaker. Hon fick med sig en nalle hon brukade leka med också. Vi begravde henne hemma hos min farmor och farfar. På en vacker äng, under träden som var så vackra. 

Jag ser henne i varenda vrå. Frågar henne om hon vill ha vatten när jag sätter i gång kranen. Tittar förundrat på hennes mat plats och undrar var maten är. Det kändes mycket bättre efter begravningen vi hade, jag behövde få göra det för henne och för mig. Det känns fortfarande sorgligt och konstigt, men jag har accepterat det och kommer nog snart att fungera som vanligt. Jag ser henne överallt, känner hennes närvaro och ibland kommer tårarna men ibland också ett leende. För jag tror hon har det bra.

/Maria