Vädret bjuder på regn och rusk. Vi planerar att hålla oss inne idag även om det är med viss motvilja. Oliver tycker att vi ska stänga av regnet och gå ut, barn har så härliga tankar, om deras tankar kunde bli till verklighet hade världen varit annorlunda. Vi hade haft lejon i pottan och en och annan lisebergskanin sovandes under sängen.

Med tre dagar kvar till jul kan man tro att jag har en förväntansfull treåring här hemma, men nej, vårt tjat om tomten har hållt på så länge att Oliver har börjat tvivla på om julen verkligen är "nära".

"Tomten kommer på lördag"
"Mmm."
"Det blir väl kul?"
"Mmmmmm."
"Ska vi ställa ut gröt till tomten då?"
"Mmmmmmmm."
"Tror du att du får några julklappar av tomten?"
"Mmmmmmmmmmm."
"Vad önskar du dig då?"
"MMMMmmm. Jag vill leka med Elias nu mamma"

*Barnet ifråga går iväg in på sitt rum och kvar sitter en förvirrad mamma*

Det är den 14 december. Det är tio (!) dagar kvar till julafton. Om mindre än två veckor kommer tomten att hojta "finns det några snälla barn här?" och Oliver kommer, förhoppningsvis, att skrika "ja, jag är snäll!". Jag känner mig förväntansfull för Olivers skull, kommer han att vara nöjd med vad tomten har med sig? Kommer han våga hjälpa tomten att lämna ut julklapparna? Och hur kommer Elias att hantera farbrorn med den röda luvan? Gråt, glädje eller nervositet? Det är frågan.

Vi väntar med spänning på tomtens ankomst som ni förstår. Undertiden öppnar Oliver sina sex julkalendrar varje morgon. Två choklad, en present och tre luckor. I morse när han var klar frågade han mig "Mommer tomten ida mamma?" och snart kan jag leende besvara den frågan med "JA!".

Oliver skulle vara tomte i morse, han skulle ha både mössan och rocken. Hela färden till dagis ropade han "HO HO!" med sin allra mörkaste stämma. Oliver, som är lite av en envis pojk, bestämde att det skulle finnas en "mammatomte" och en "liastomte" med. Vi spred troligen glädje till våra medmänniskor under färden till dagis, utsmyckade med både tomtekläder och glitterband.

Dagis hade lussefirande redan igår, med pompa och ståt intog vår Oliver och de andra barnen sina positioner utanför dagis. På ett rakt led framförde de kända melodier samtidigt som regnet envisades med att droppa över deras luvor och kronor. Oliver stod ordentligt på sin plats under hela framträdandet, men mig veterligen rörde han aldrig läpparna. Kanske var det scenskräck? Här hemma sjunger han "TIPP TAPP" mest hela dagarna och går inför det med rörelser och allt. När uppvisningen var klar gick vi in och där serverades varm glögg med pepparkakor. Oliver visade stolt upp sitt dagis för de släktingar som kommit för att se honom uppträda.

I helgen förvandlades våra söner till nissar i hopp om att fånga den perfekta julkortsbilden. Det gick sådär. När den ena nissen tittade mot kameran och log gjorde den andre tvärtom. Oliver har kvar sitt härliga leende till vilket han måste aktivera alla ansiktsmuskler och tänja på dom till max. Vi lyckades slutligen skruva ner Olivers leende en aning och fångade några fina kort på de båda. Någon perfekt bild blev det inte så i år kör vi på linjen - perfektion är trist. Vi hade kul under fotograferingen och glädjen är viktigare än resultatet!

Vi vaknade lite väl sent, rusade runt som galna hönor för att försöka hinna i tid till frisören. Vi hann inte i tid. Frisören fick klippa i lite snabbare fart. Oliver blev fin i håret. Vilket var det viktigaste. På onsdag är det nämligen dags för fotografering på dagis.
Medans frisör-Doris klippte hans hår såg han på film. Jag och T satt på andra sidan salongen och drack kaffe. Oliver tittade bort mot oss ibland, men han tycktes vara cool i sin position. Han ville till och med ha färg i håret - vi pratar om killen som tycker hans mamma förstör/smutsar ner honom om hon gör en snygg tatuering. Letar ni efter en bra barnfrisör kan vi varmt rekommendera Hair-line i Onsala.

Direkt när vi lämnat frisören begav vi oss till Kungsbacka eftersom Oliver skulle delta i Minitrampet. Han var en av deltagarna i "Stödhjulsracet".

Vi träffade spindelmannen, en utav Olivers största idoler.
(Han har en spindelmannen pyjamas och nu är jag rädd att vi kommer få torka den med hårtork för att ingen annan duger. Jag ska inte klaga, spindelmannen är en bra idol. Han hoppar på hus och bär trikå, hihi ;)


Han höll även i uppvärmningen...


Och han räknade ner när loppet skulle börja.


Köööööör!!


Efteråt ville jag ta en fin bild på Oliver med hans diplom. "Le Oliver" sa jag, och ja, vi får nog öva lite mer på att få fejkade leenden att se äkta ut.

Oliver har börjat i gruppen Hoppa, sjunga, dansa som bedrivs i kyrkans regi och har sammankomster varje onsdag mellan 14-16. Idag var det andra gången vi var där. Oliver som vanligtvis är en tillbakadragen pojke som lite blygt tittar på sin omgivning och mest leker lungt på egenhand förvandlas till det motsatta på dessa träffar.

Först leker vi och värmer upp i lekrummet och sedan när alla har blivit varma i kläderna går vi upp på övervåningen för att sjunga. Alla sitter fint i en ring och gör rörelser till musiken. Utom Oliver då. Han springer runt, skriker, hoppar, gömmer sig bakom gardiner, drar i sladdar, behöver jag fortsätta? Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Han lyssnar inte på vad jag säger. Och värst av allt, han lockar de andra barnen till att bete sig som han. Från att vara en fin sångstund urartar hela idén och lokalen förvandlas till en hipphopp klubb. Allt som saknas är discokulan.

Det känns som om vi bara förstör för alla andra, vad är det som går fel? Efteråt går vi ner för att fika och då blir allt som vanligt igen, Oliver sätter sig i hörnet och leker med en sopbil. Jag låtsas som att inget har hänt och pratar om tradera-fynd och dagis med de andra mammorna. När det är dags att gå vill Oliver stanna kvar, han trivs där, jag får förklara att de stänger och Oliver instämmer och säger "AAA. Igen en annan dag". Jag vet inte om det blir en annan dag.

Barn framför tv:n är alltid ett lika hett diskussionsämne. Som tvåbarnsförälder har jag ändrat åsikt. Barnens tv-tittande hjälper mig i vardagen mer än något annat. Jag kan få en liten sovmorgon, laga mat i lugn och ro, ta en snabbdusch, plocka undan det värsta, lägga in en maskin tvätt. Tv-tittande är okej i lagom doser, maximalt två timmar för den äldsta och en timme för den yngsta. Oliver tittar gärna en stund efter dagis, det hjälper honom att varva ner innan det är dags att köra igång igen. Det viktigaste tycker jag är att barnen överlag inte är passiva i sin tillvaro.

När barnen ser själva på tv så ser de på sina filmer eller på Disney Junior, vilket jag tycker är en kanon kanal eftersom barnen är delaktiga i programmen genom att tillexempel delta i problemlösning. Oliver somnar rätt tidigt på kvällen, men Elias kan vara vaken till midnatt och frågan är då - är det okej att en 6månaders bebis ser på exempelvis Criminal minds? Han förstår säkert inte vad som händer på tv:n men han känner förmodligen av att vi förändras.

Bör man låta honom vara med? Och i så fall upp till vilken ålder? Vart drar man gränsen?