Nu har båda killarna somnat och jag har lite dåligt samvete över mitt förra inlägg. Jag kunde skynda mig att ta bort det, men jag tror att många mammor känner igen sig och jag ska väl inte sticka under stolen med att jag ibland känner att allt är lite för mycket. Det gör alla mammor ibland, det är jag mer än säker på, att påstå något annat vore att ljuga så att tungan blir svart.

Det är givetvis inte Olivers fel att han är övertrött, uttråkad eller dylikt, det är mitt. Om det är något jag har lärt mig är det att det är mitt humör det hänger på. Sålänge jag är tålamodig, intresserad och aktivit med Oliver inträffar aldrig det som inträffade idag, eller åtminstone kan jag hantera det bättre.
När jag känner mig stressad eller när jag förväntat mig att få avlastning och inte får det rubbas min livscirkel (ekorrhjulet som jag springer i) och mitt tålamod blir bra mycket sämre än vanligt. Det var vad som hände idag. 

Men i ärlighetensnamn betedde jag mig rätt bra. Somliga hade skrikigt sina barn rakt upp i ansiktet med sådan intensivitet att håret att fladdrat. Jag kände mer tårarna bränna i förvarning bakom de stängda ögonlocken. Som tur var fungerade tre-sekunders-regeln (Stäng ögonen. 1,2,3. Djupt andetag öppna ögonen och kör igen) bra som alltid. Jag slapp axla rollen som "den-arga-mamman-i-affären-som-gjorde-si-och-så..." vid de övriga kundernas framför tv:n skvaller. Kanske blev jag "den-där arma-stackaren" istället. Det är i alla fall lite bättre. Godnatt.


Igår ställde sig Oliver upp från soffan och sa "Olvä åva nu. Gaffeltuk osså." sedan gick han in i sitt rum och fem minuter senare tog vi den här bilden. Sötnosen.