Nu när jag inte har bloggat på länge (en evighet?) känns det svårt att börja på ny kula. Vart ska jag börja? Det finns en miljard saker jag vill berätta, visa och beskriva. Vår semester har varit fantastisk, fast den rusade förbi fortare än kvickt! De senaste två veckorna har jag och minigrabbarna varit hemma tillsammans och pappa T har minsann börjat arbeta. Minisarna och jag har åkt ut på alla möjliga saker och busat massor här hemma. Ett stort tack till alla mina nära och kära för de roliga stunder vi delat, det känns som om livet är fantastiskt just nu. Allt är på topp. Jag har inte bärt upp ett leende såhär äkta på flera år, om någonsin. Det beror nog på de glada minisarna.

Igår var Olivers första dag på dagis, det gick bra, han lämnade mig för en grävmaskin utan att tveka. Jag började nästan gråta. Nej, jag tyckte det var kanon. Jag är glad om han är glad. Fast han kunde väl ha valt något annat än en grävmaskin? (Han vill ha grävmaskinskalas nu också... Hur skulle det gå till? Ja, jag vet inte! Vi håller oss till planen med disco. Det ville han förra veckan, det ändras snabbt i deras små huvuden...)
När jag kom för att hämta honom sprang han emot mig och var jätteglad (kan man få ett vackrare kärleksbevis?). Det gick till på samma vis idag. Jag tycker mig se ett mönster - Grävmaskinen och dagis duger i några timmar på dagen men sen så vill den lilla busen minsann tillbaka till sin mamma (till hennes, min, förtjusning - hihi).

Elias växer stadigt, hans huvud har blivit 15cm större sedan han föddes! Kan ni tänka er det? Enastående. Om jag fotograferar honom i samma vinkel varje dag under en vecka kanske jag kan se hur det växer. 
Elias är världens gladaste lillebror, särskilt när storebror är med. Hans favoritleksak är tidningspapper, det går att riva sönder och skrynkla ihop. Det gäller bara att kontrollera att inget åker in i munnen, vilket allt gör nu för tiden.

Plikten kallar (läs Elias skriker efter mat och T ser blek ut) !