Det var vad de vuxna sa när något hade gått fel. Det matriella var det aldrig någon fara med utan det viktigaste var att ingen kom till skada. Som barn förstod jag inte vad det innebar, men ju äldre jag blir desto mer tänker jag på alla de hemskheter som kan ske och hur oväsentligt allt annat än hälsan är. Jag försöker likt alla andra att blunda för döden och att inte tänka på de sjukdomar som vi kan drabbas av. Men så ibland träffar det mig rakt i hjärtat, jag råkar trycka in mig på bloggar där skribenternas barn har avlidit i cancer. Då gråter jag. Floder. Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur det är att stå brevid sitt barn maktlös och se denne försvinna från medvetandet. Jag kan inte förstå hur dessa föräldrar överlever, hur de klarar av den hemska smärtan. Min värsta fasa är att det ska hända Oliver. Ta vem som helst men inte honom. Oliver är fullt frisk och det finns inget skäl till att han skulle bli sjuk men tanken är den värsta tanken en mamma kan ha. Det finns bara ett sätt att ha en fungerande vardag och det är att inte tänka på vad som kan hända utan att bara leva i nuet.
 
Lev i nuet. Älska så mycket det bara går och le tills mungiporna har fastnat i u-läge.